Om karate

Karate har sitt ursprung i Kina. På 500-talet vandrade en indisk buddistmunk vid namn Bodhidarna till Kina för att befästa buddismen. Så småningom kom han till ett kloster, Shaolin-szu som än idag är starkt förknippat med karate. Där lärde han munkarna övningar bestående av egendomliga armrörelser som utfördes med muskel och andningskontroll. Dessa övningar utvecklades sedan till en kampkonst som munkarna ibland använde för att försvara sig mot kringströvande rövare.

Karate-do är japanska och betyder den tomma handens väg men har sitt ursprung från
Kina där det kallades från början för Ch´uan-fa.

Mästare

Sensei Gichin Funakoshi

Gichin Funakoshi föddes 1868 i Shuri, huvudstad på Okinawa. Han livnärde sig som lärare. På Okinawa fanns vid denna tid två större karatestilar, Shuri-Te och Naha-Te. Shuri-Te var mjuk och undvikande och dess utövare lärde sig mycket om vitala punkter och strategi. Naha-Te var var en hårdare stil som krävde mycket muskelstyrka och hade hårda och dödande tekniker. Gichin Funakoshi tränade under mästarna från respektive stil, Naha-Te från Sensei Azato och Shuri-Te från Sensei Itosu. Han kombinerade sedan de båda teknikerna till en. Han var också ansvarig för att omforma karate till en filosofisk art snarare än ett rent kampsystem, karate-do.

Gichin var dessutom den förste som undervisade karate utanför Okinawa. 1922 visade han karate i Tokyo. Detta blev en otroligt lyckad uppvisning som ledde till att karate spreds i Japan. Efter uppvisningen hade Gichin planerat att resa tillbaka till Okinawa. Men återresan sköts upp tack vare responsen han fick efter uppvisningen. Exempelvis gjorde han ytterligare en uppvisning för judomästaren Jigaro Kano som insisterade på att få lära sig några enklare kata. En tid senare kom en känd målare, Hoan Kosugi, till Funakoshi och bad honom stanna kvar i Tokyo och undervisa karate-do. Funakoshi sköt ytterligare på sin hemfärd och efter ett tag insåg han att han kunde sprida karate-do till hela Japan. Så han stannade kvar i Tokyo där han började undervisa. Karaten spreds sedan i västvärlden.

År 1957 dog Gichin vid en beundransvärd ålder av 89 år. Det sägs att han i slutskedet av sitt liv då hans ben inte längre orkade bära honom satt och tränade slagtekniker. “Karate no jugyo wa issho de aru” – Karateträningen varar hela livet.

Sensei Yoshitaka Funakoshi

Yoshitaka (Gigo) Funakoshi var son till Gichin Funakoshi. När han var sju år fastställdes att han hade TBC, en obotlig sjukdom på den tiden. Hans läkare uppskattade att han inte skulle bli mer än 20 år gammal. Med detta som sporre beslöt Yoshitaka att träna karate med all sin energi för att uppnå högsta möjliga nivå innan han till sist inte skulle orka mer.?

Yoshitaka utvecklade karate mycket tekniskt, vilket definitivt skiljde japansk karate-do från Okinawas. Han införde användandet av djupa ställningar, hanmi (sneda höfter) vid blockering och att “skjuta på” med bakre benet vid utförande av tekniker, så att hela kroppen attackerar. Yoshitakas träningspass var mycket fysiskt krävande och eleverna förväntades ta i dubbelt så hårt som i en eventuell verklig situation, för att verkligen vara förberedda.?Han lade stor vikt vid användandet av benen. Exempelvis Mawashi-geri, Yoko-geri, Fumikomi Ura Mawashi-geri och Ushiro-geri infördes av Yoshitaka och benteknikerna utfördes med mycket högre knälyft än tidigare stilar. Även höftens rörelser vid sparkar poängterades. Gichin Funakoshi lade stor vikt vid kata-träning, medan Yoshitaka utvecklade kumite-övningar (fighting-övningar). Åren 1930- 1935 utvecklades Gohon Kumite, Kihon Ippon Kumite, Jiyu Ippon kumite och slutligen Jiyu Kumite av Yoshitaka. Iden till Gohon Kumite fick Yoshitaka från Kendo, vilket han tränade under Hakudo Nakayama.

1945 fick sjukdomen grepp över Yoshitaka och han lämnade jordelivet vid en ålder av 39 år. Han levde alltså dubbelt så länge som förutspått.

Sensei Shihan Taiji Kase

Shihan Taiji Kase föddes 9 februari 1929 i Chiba, Japan. Utöver karate-do var budo, poesi och japansk historia hans stora intressen. I sin lägenhet hade han en speciellt inredd dojo där han dagligen tränade när han inte reste. Shihan Taiji Kase började träna judo när han var sex år. Hans far var en berömd judomästare. När Shihan Taiji Kase var 15 år gammal fick han upp ögonen för boken Karate-Do Kyohan av Ro-Sensei Gichin Funakoshi (1868-1957). Han blev väldigt imponerad och intresserad eftersom han tidigare endast kände till aikido, judo och kendo. Han bestämde sig för att träffa Rosensei Gichin Funakoshi och lära mer om karate-do. Shihan Taiji Kase började träna i Shotokan som är namnet på den dojo där träningen bedrevs. Shoto står för det alias Ro-sensei Gichin Funakoshi använde när han skrev sina kalligrafier. Shoto betyder ungeför “tallvågor” och kommer från de vågor tallarna gjorde i vinden där Ro-sensei Gichin Funakoshi brukade sitta och filosofera och hämta kraft. Kan betyder kort och gott hall eller sal. Den ursprungliga dojon förstördes vid en bombning under andra världskriget men byggdes upp igen. Vid denna tid när Shihan Taiji Kase började träna sköttes undervisningen i Shotokan av framför allt Waka-sensei Yoshitaka (Gigo) Funakoshi och Sensei Genshin (Motonobu) Hironishi.

Många av eleverna var Kamikaze-piloter under andra världskriget, så även den unge Shihan Taiji Kase. Kriget tog slut innan han skickats ut på uppdrag, dessvärre gick många karateka och vänner till honom förlorade. Shihan Taiji Kase har nämnt att han inte haft någon anledning att vara ledsen eftersom han var beredd att göra sin plikt i kriget och var glad att fortfarande vara i livet.

Efter krigets slut skrev Shihan Taiji Kase in sig på Senshu-universitetet där han läste ekonomi. På den tiden tränades karate på alla större universitet i Japan och instruktören på Senshu var Sensei Genshin (Motonobu) Hironishi. Shihan Taiji Kase blev så småningom kapten för karatelaget, en ärofylld position. Till universiteten kom en gång i veckan olika instruktörer och undervisade, Ro-sensei Gichin Funakoshi, Sensei Tadao Okuyama, Kawata, Hayashi, Uemura, Kubota, m.fl. Shihan Taiji Kase åkte ibland även till Chuo-universitetet där Sensei Shigeru Egami höll i träningen.

Under efterkrigstiden tränade Shihan Taiji Kase mycket med Sensei Tadao Okuyama som han ofta berättat varmt om. Vid ett tillfälle försvann Sensei Okuyama spårlöst och återvände först några år senare. Det visade sig att han gått ut i skogen för att meditera och träna. Efter detta blev Sensei Okuyama involverad i Omotokyo-Shitoismen. Han blev senare personlig livvakt åt ledaren, vilket innebar att det blev svårare för Shihan Taiji Kase att kontakta honom. De hade dock fortfarande sporadisk kontakt.

Shihan Taiji Kases överlägset största intresse var karate-do och hans mål var att bli professionell instruktör. Efter att lämnat universitetet försökte Sensei Hidetaka Nishiyama flera gånger övertala honom att gå med i JKA. Flera av Sensei Genshin (Motonobu) Hironishis elever försökte också få en dojo där han kunde träna och instruera dem. När detta inte hände gick Shihan Taiji Kase till slut med i JKA som en av de högsta. Där fungerade han som seniorinstruktör och undervisade de övriga instruktörerna. Träningen inriktades mest på kumite och på att lära ut de kata som övriga i JKA inte kunde.

Detta var under slutet av 1950-talet och under 1960-talet började han resa runt i världen för att sprida karate-do. Det hela började med en turné i Europa med bl.a. sensei Kanazawa, sensei Nishiyama, sensei Shirai och sensei Enoeda. Han levde i Sydafrika under några år och bosatte sig 1967 i Paris. 1973 öppnade han sin egen dojo i Paris. Den hölls öppen från klockan 9 på morgonen till 10 på kvällen och träningen var mycket hård. Många kända personer besökte dojon för att träna, bl.a. Shirai, Enoeda, Kanazawa, Ochi och Oshima. Under 1980-talet hade JKA efter Masatoshi Nakayamas död många politiska problem och Shihan Taiji Kase valde att lämna organisationen. Han ville träna karate och tänkte inte låta politik stå i vägen för det. 1989 bildade han tillsammans med sensei Hiroshi Shirai organisationen WKSA, World Kase Shirai Academy (World Karate Shotokan Academy). WKSA fanns över hela världen och många följde med från JKA, då de ville träna den klassiska ursprungliga Shotokan-Ryu som lärdes ut.

Den 31 maj 1999 fick Shihan Taiji Kase en hjärtattack och återupplivades med elchocker. Han stannade på det Amerikanska sjukhuset i Paris under 20 dagar. Läkarna sa att han borde sluta träna helt och hållet. Han mindes dock sina instruktörer Waka-sensei Yoshitaka Funakoshi och sensei Shigeru Egami som båda varit väldigt sjuka men tränat hårt ändå. Shihan Taiji Kase bestämde sig för att visa att fastän han inte kunde vara frisk hela tiden skulle han upprätthålla en explosiv styrka under korta perioder och sedan återhämta sig successivt. Därefter reste han återigen runt i världen och ledde välbesökta träningsläger och seminarium. Shotokan-Ryu Kase-Ha Instructor Academy sammansattes 2001. Det är en intresseförening där man som enskild person kan söka medlemskap. Kravet är att man skall vara graderad sandan eller högre och givetvis träna Shotokan-Ryu Kase-Ha Karate-Do. Målet är att träna karate och utvecklas tillsammans utan att politik och annat skall stå i vägen. Minst två gånger per år, utöver andra träningsläger samlades denna grupp för att träna tillsammans med Shihan Taiji Kase.

Shotokan-Ryu Kase-Ha Karate-Do baseras på det Shihan Taiji Kase kallar för Yoshitaka-Ryu, alltså Waka-sensei Yoshitaka Funakoshis idéer. Shihan Taiji Kase insisterade på att vi hela tiden skall träna hårdare och göra våra tekniker snabbare och mer kraftfulla. Kata skall tränas och bemästras såväl omote som ura och go. Ställningen Fudo-dachi används och stor vikt läggs vid hentetekniker och framför allt att få fram en funktionell och kraftfull karate.

Anledningen till att Shihan Taiji Kase valde ett ideogram från tecknet Gi som symbol är att det är det första tecknet i Gichin Funakoshi Gigo (Yoshitaka) Funakoshi Giri. Ordet Giri står bl.a. för moralisk plikt, heder och lojalitet, vilka är kännetecken för en sann samurai eller budoka.

Sensei Shihan Taiji Kase avled på sjukhus i Paris den 24:e november 2004.